En kursdeltagares berättelse i ord och bild om skrivarkursen och den efterföljande skrivarretreaten på nordöstra Zanzibar i januari 2020. Av: Christine Fernström.

Vi längtar tillbaka och drömmer oss bort. Just nu, när det råder strikta reserestriktioner, när livet är fullständigt upp och ner och inget är som förr, blir längtan efter att få ge sig iväg påtaglig. Vi längtar till tidigare resor och drömmer oss bort till upplevelserna vi hade – och slutar inte planera inför kommande resor. Ungefär så är känslan nu efter en upplevelse som blev mycket mer än bara en resa eller bara en skrivarkurs.

Att vilja göra gott finns som ett starkt incitament inom de flesta människor. På olika sätt. En viktig mänsklig drivkraft som är så fiffigt konstruerad att båda parter tycker att den är värdefull. Och det var egentligen så allt började.

Ann Westermark, som äger Skrivhälsan AB, befinner sig på Gotland under Almedalsveckan. Det är i juli 2013 i samband med ett projekt om hälsofrämjande ledaskap. En tidig morgon under en promenad med en kollega uttalar Ann sin vision om att vilja göra något mer i sitt företag, något gott – som kunde få betydelse för fler än henne själv och på ett annat plan än bara skänka pengar. Att kunna göra något som får betydelse för en organisation eller för fattiga människor mer direkt. Som skapar ett bestående mervärde.

Så skapades idén om skrivarkurser på Zanzibar

Så började historien om en skrivarkurs på Zanzibar. Vad som hände sedan – nästan en kuslig koppling till Anns trevande visionsuttalande den där tidiga juli-morgonen 2013 i Visby för på våren 2014 kom en förfrågan från en okänd person på Facebook. ”Kan du tänka dig att komma till Zanzibar med en skrivarkurs? Genom att komma hit, och vara här, gör ni också en uppskattad insats för stiftelsen som driver ett fantastiskt hjälpprojekt i form av förskola, skola och vuxenutbildning för byborna i den fattiga byn Matemwe som ligger alldeles bakom villorna där ni kommer att ha er inkvartering. Och intäkter från skrivarkursens deltagare för boendet och mat går oavkortat till stiftelsen.”

Ungefär så handlade det oväntade och omtumlande Facebookmeddelandet om.

10 månader senare, i januari 2015, startade den första skrivarkursen på Zanzibar. Och på den vägen är det sedan dess. Fem skrivarkurser har rullat på.

Själv hade jag ingen aning om vare sig hjälporganisationen eller skrivarkursen på Zanzibar. Min ambition var att försöka hitta en skrivarkurs långt bort, där ljuset kan inspirera när den mörka perioden i Sverige är som mörkast, och där värmen, vit strand och turkost hav förhoppningsvis bidrar till en kreativ utveckling och skänker lugn i en orolig själ. Google hjälpte till. Och så hittade jag Skrivhälsans skrivarkurs på Zanzibar. Det som tilltalade mig extra mycket och som avgjorde mitt val, var just kombinationen skrivarkurs och hjälpprojekt – i ett.

Färgstarka Stone Town

En lång flygresa och ett omtumlande hotelldygn i Stone Town, Zanzibars stenstad som är en del av staden Zanzibar, på ön med samma namn. En fantastisk swahilisk handelsstad på den afrikanska östkusten och som redan år 2000 togs upp på UNESCOS världsarvslista. Staden är en vibrerande, spännande, färgstark upplevelse med ett myller av vimlande gränder och små, smala gator, fyllda av gallerier, tyg och konstbutiker. Och överallt dessa historiska hus med sina majestätiska portar och fantastiska beslag. Helt sanslöst att vandra runt i och fullständigt omöjligt att hitta i. Dofterna är spännande för näsan, aromatiska, kryddiga och ibland nästan kväljande, speciellt intill köttmarknaden.

Vi var tio kvinnor i ett varierande medelåldersintervall som hade hittat hit. Via olika flygtransporter hade vi samlats dagen innan på det förhandsbokade hotellet. Någon kände någon, och någon hade tidigare gått en annan skrivarkurs för Ann och Zanzibar var helt nytt för oss alla. Långsamt började anknytningsprocessen mellan oss utan att vi hade en aning om vad som väntade.

Tamani – en vilja att sträva efter något

En häftig bussfärd på vägar som stundtals har sett bättre dagar, tog oss till öns norra del, Matemwe , där vi ska bo. Som ligger på det ”riktiga” Zanzibar, inte turistiskt alls. Byn består av ett antal utspridda hus, mycket enkla baracker eller skjul. Brunröda jordvägar och stigar som slingrar sig mellan husen. Många barn överallt. Nyfikna med stora, bruna, ögon, klädda i glada färger. En liten affär, Samaki Local Shop, som består av ett träskjul med några hyllor. Lite frukt, ananas, bananer, mango och karameller av okänt varuslag, vattenflaskor och lite annat smått och gott. Vänliga män som betraktar oss intresserat och som gärna vill sälja sina varor för att tjäna en slant. Detta kan ytligt sammanfatta byn utanför den höga muren med den jättestora porten. Innanför ligger Tamani Villas. Tamani som betyder ”vilja att sträva efter något, som en stark önskan”. Där vi ska tillbringa ett antal veckor.

Invid strandkanten av Indiska Oceanen

Det är tre villor innanför muren, precis vid stranden till Indiska oceanen. Varje villa har sin egen inramning av Kameliabuskar, enorma Hibiskusar och Bougainvillea i olika sprakande färger med sin egen swimmingpool i mitten. Blått, inbjudande vatten. Solstolar trevligt utplacerade runt poolen och en av villorna med egen bar (alkoholfri) under stråtak. Lite längre bort mellan den gröna vegetationen glimtar Indiska oceanens turkosa vatten.

Det blev en upplevelse så oändligt mycket mer än en vanlig skrivarkurs.

Och för att börja från början.

-Ta gärna med tre gåvor hade Ann skrivit. En barnbok på engelska för att bygga biblioteket på skolan. En skrivbok och en penna till stiftelsens vuxenutbildning. Och slutligen en pedagogisk leksak som passar ungarna i skolan. Klossar, pussel etcetera eftersom många av barnen aldrig ägt en leksak tidigare.

Gåvor blir till byggstenar

Några dagar efter vår ankomst fick vi besöka skolan, som samma dag startade vårterminen med de allra yngsta, lika många flickor som pojkar. Så roligt att få ta del av deras allra första skoldag. Ansiktsuttrycken var precis lika bubblande av glädje, undrande, nyfikna som hos alla nybörjarkluddar.

Vi fick veta att föräldrar i byn hade köat sedan natten innan för att ha en chans att få in sina telningar. Trycket på att få en av dessa åtråvärda platser, tyvärr begränsat i antal, var stort. En fantastisk upplevelse att få vandra runt och ta del av denna unika skolas uppbyggnad.

Vi träffade två svenskor här, en mamma och hennes dotter som hade varit volontärer på skolan tidigare och nu var där på besök. De berättade med stor entusiasm och värme om denna fantastiska verksamhet. Om barnen, om gemenskapen och om sammanhållningen och framför allt om att få tillbringa en tid av sitt liv här. Att få ge tillbaka av sin kunskap och yrkeserfarenhet, under en period, genom att själv delta som volontär, blev för dem en upplevelse utöver allt annat. Vi guidades runt av Mr. Mohamed som var skolans pedagogiske ledare. En besjälad man som pratade via sina händer. Gestikulerande, ivrig, glad och skrattande. Iklädd sin vita fotsida ¨klänning¨ med sin vita mössa på huvudet, blev han via sitt livliga sätt att uttrycka sig, en sådan kontrast till skolbyggnaderna och den uttorkade skolgården. Han fick miljön att bli så levande. Nästan som en trollkarl som svepte sitt trollspö. Han berättade om skolans uppbyggnad och utvecklingsarbete som startade 2011 till 2012 och som med små medel har vuxit för varje år. Nu finns 6 nivåer, från 6 år upp till 12 år. Han berättade med stolthet om elevernas resultat som var på en hög nivå, bland det högsta i hela Tanzania. Vi fick ta del av skolan pedagogiska arbete och dess framtida vision. Och så fick vi överlämna våra gåvor.

Vi kom för att skriva, för att få inspiration från ett hav av turkost vatten, av en strand med korallsand som potatismjöl och en sol som strålade oavbrutet. Som förvisso bidrog till vårt välmående och kreativa utveckling och kanske blev ändå tyngden i skrivandet, just dimensionen av att göra gott. Att vi faktiskt genom vår närvaro och vår inkvartering också blev en del av byggstenarna av Tamani Foundation.

Vi bodde bra, eget rum eller i dubbelrum, beroende på önskemål. Alla rum, rena, trevliga och samtliga utrustade med dusch och toalett.

AC eller fläkt i taket vilket var underbart eftersom värmen är påtaglig och luftfuktigheten hög.

Frukostens eldorado – dofternas rysningar

Och maten, en upplevelse i sig. Mycket grönsaker och fisk. Hanterad på skilda vis, stekt eller i olika grytor, eller på andra fiffiga tillagningssätt.  Så gott, och så fräscht. Frukosten ett eldorado på äggtemat, varje morgon, ljuvliga omeletter, pannkakor, stekta eller kokta ägg. Frukt av allehanda slag, denna fantastiska frukt, nästan en sinnlig upplevelse som smakar så oändligt mycket mer än köpefrukten hemma. Dofterna som nästan gav rysningar längs ryggraden. Mangon, ananasen, den fantastiska röda vattenmelonen, bananerna, små och alldeles speciella med sin makalösa smak och ibland när köket ville göra något extra, fick vi friterade munkar. Varma, alldeles nyfriterade, kom de afrikanska, glittrande kvinnorna med de stora faten. Ibland balanserande med dessa på huvudet. Alltid glada, skrattande, i sina vackra, färgglada, långa klänningar. En strykande åtgång på munkarna.  Det blev aldrig något över på faten och tog det slut under pågående måltid fick man påfyllning. Det fanns alltid mer. Inte en enda gång upplevde jag att det var slut i köket.

Inspirerande och meditativt kurslokal

Vår skrivsal var fantastisk. En rätt brant trappa ledde upp till skrivsalen. Med uppmuntrande små inskriptioner på varje trappsteg, ”Never give up”, ”Believe in yourself”, ”Love one another”, ”Keep smiling”. Nyfiken och lite lätt andfådd – en riktigt konditionsprövning var trappan – steg man in i detta jätterum, högt i taket, ena långsidan öppen mot Indiska oceanen och andra sidan mot innegården och swimmingpoolen. Halmtak över våra huvuden mot solens gassande. Ett jättebord mitt i rummet med gott och väl plats för minst tio sittande personer. Härliga mattor i varma, dova jordfärger, på det vackra trägolvet. Olika mjuka madrasser och kuddar på olika platser på golvet, inbjöd till reflektion, för tankeprocesser och kraftsamling. Ett underbart inspirerande och meditativt rum. En lågmäld miljö, där prasslet från grenverket och fågeldrillen utanför, gav återklang och inspiration. Och mellan det gröna bladverket utanför, skymtade det turkosa havet där det eviga, mjukt rullande vågbruset ständigt fanns närvarande.

Första dagen, förväntansfullt. Skrivarkursen börjar. Huvudet fullt av intryck, funderingar, tankar. ¨Kommer det att bli pinsamt, behöver jag läsa upp för de andra, tänk om jag blir helt blockerad, alla kommer att tycka mina alster är urkassa.¨ Hjärnan gick på högvarv. Ann var processledare eller handledare eller vad man nu väljer att kalla hennes roll. Eller vägledare. För det tyckte jag bättre passade in. En varsam, lyhörd vägledare, så klok och nyanserad. Välformulerad och varsam i recenserandet. Och de tre S:en som Ann gav oss när vi själva skulle ge återkoppling: Specifikt – vad fick mig att särskilt lägga märke till i texten; Sant – bara sådant man menar uppriktig; Snäll – att ha omsorg om författaren och texten. Vi pratade om mål, om att fokusera, vem skriver jag för, att formulera den inre kärnan, karaktärerna, färger, händelser, sinnena, scener och kapitel. Vi fick av Ann, ett ord, ett kort, en mening och sedan, ”skriv en text som anknyter till detta”. Det var som att hamna i en bubbla, med bara sig själv. Alla de andra fanns inte i rummet, totalt fokus på skrivandet, och fingrarna gick som trumpinnar över tangenterna, hoppandes fram och tillbaka. Varifrån kom allt som hamnade i dokumentet på skärmen? Alla orden som formade ett innehåll, vem stod bakom? En märklig process som jag nog aldrig tidigare varit med om. Ett tillstånd som tydligen kan inträffa när man helt uppslukas av en aktivitet och man går bortom sin egen reflekterande medvetenhet och samtidigt som man har en djup känsla av kontroll. En sällsam upplevelse.

Skriv i tystnad

Första veckan av kursen var ”skrivarkurs”. Andra veckan var ”skrivarretreat”. Vissa åkte hem då, några andra stannade kvar och ytterligare några tillkom för att skriva i tystnad. För mig, en bra fortsättning på den första, vägledande kursen.

Skrivarretreaten startade varje morgon på stranden, innan frukost. Ann gav oss ett ord som vi skulle tänka på och upprepa inom oss och som sedan gav inspiration till dagens skrivande. Temperaturen på morgonen, var nästan sval. En ljuvlig promenad. Vi gick långsamt längs med Indiska oceanen, med bara fötter, i denna fantastiska korallsand. Som trots en brännande sol, aldrig är het mot nakna fotsulor. Helt olik annan sand.

Resten av dagen utlämnad åt tystnaden och det egna skrivandet. Mer fokus på ”egen hand”. På seneftermiddagarna samlades vi i en nära ring. Vi satt på stolar, tätt intill varandra, i den stora skrivsalen, med ljuden utanför, den lätta vinden som rasslade runt i bladverket, fågelkvittret och så havet som låg som ett dämpande brusfilter över alltihopa.

Förväntansfullt och nervöst. Att läsa upp för de andra, det som varit dagens jobb. Helt frivilligt, självklart. Och att få det bedömt och recenserat. Med de tre S:en, en tät stämning, andlöst nästan. Och så förlösande när vi väl började. Ibland tårar, mycket känslor när texten reciterades av författaren. Lyssnandet var så skarpt, så intensivt, varje ord gick kristallklart in i ens medvetande. Gripande, spännande historier, många utelämnande, ett galleri av fragment från allas våra liv, på olika sätt.

Vi var bara kvinnor med undantag för Anns man som under kursen iklädde sig rollen som hjälpare/assistent. Det fanns alltid något att fixa och göra för honom. Vi, deltagarna, kom från olika delar av Sverige, till och med Finland var representerat. En märklig upplevelse, att möta helt främmande människor och bo och leva ihop under ett par veckors tid och dela sina innersta tankar och funderingar via texterna med. En upplevelse jag absolut inte vill vara utan.

Det oändliga akvariet

Några dagar under perioden la vi undan ”pennan” och ägnade oss åt att utforska paradisön. Inte så långt bort, utanför vår lodge, fanns ett korallrev som inbjöd till olika vattenäventyr som snorkling, dykning bland annat. Ett äventyr att simma bland alla dessa små, grälla fiskar i alla färger. En extra bonus under snorklingen var att vi fick vi simma med ett gäng delfiner. Precis under oss i vattnet lekte de och skojade med varandra, helt bekymmerslösa om vår närvaro. Olika läten gick att uppfatta. En upplevelse att minnas. En annan dag besökte vi Prison Island (eg Changuu Island) ön utanför Stone Town och tittade bland annat på hundraåriga sköldpaddor. Reliker från en svunnen tid. Och allra härligast, dessa fantastiska bad, som var bäst på morgonen när vattnet fortfarande var svalt. Ibland var tidvattnet så högt att stranden nästan var borta, ibland var stranden långt ut. Fascinerande med effekterna av månens dragningskraft på jorden. Längre fram på dagen kunde vattnet nästan bli kvalmigt på grund av värmen och den höga luftfuktigheten. Temperaturen i luften höll cirka 32 grader och i vattnet cirka 29. Och solen så vansinnigt stark att bara korta exponeringar av bar hud var möjlig.

En stark önskan

Vi knöt kontakter med varandra och drömmen att återvända finns alltid när man lämnar ett ställe som kommit att ta plats i hjärtat. I slutet av januari 2020 reste jag hem från Zanzibar, strax innan Coronakrisen blev ett faktum världen över. Jag skrev ett mejl till Mr. Mohamed för att få en uppdatering om Tamani Foundation och byn Matemwe. Hur hade man klarat sig under Coronavirusets utbredning? Svaret blev ett riktigt slag i magen.

Tamani foundation har träffats hårt av pandemin. Turistnäringen är ryggraden för själva skolan och när turisterna uteblir kan skolan inte existera. Allt släcktes ner, skolan, villorna och personalen skickades hem utan lön. En svår tid. Och försiktigt ska nu Zanzibar börja öppna upp sina gränser igen. Och Tamani Villas följer efter för att ta sig an turisterna när dessa kommer tillbaka. Förhoppningsvis startar verksamheten så sakta igen. Det finns hopp om ljusare dagar. Och som Tamani betyder i sin kärna, ”en vilja att sträva efter något, en stark önskan”. Bättre kan inte fortsättningen sammanfattas.

 

Text och foto: Christine Fernström