”Vem är det som skriver och skapar för läkning inom mig?”

I veckan målade en kvinna i bildterapi sitt namn i regnbågens alla färger på ett stort brunt ark från en rulle ”täckpapper”, på väggen i målerirummet i ateljén. Färgerna rann och på pappret växte något trevande fram, en bit i taget, medvetet och samtidigt undersökande och ovisst. Det är starkt när det inre barnet vågar sig fram i bilskapandet och när det tar plats i sin egen självklarhet, det känns i rummet när målandet är autentiskt.

Färgerna på den vita ”paletten” i form av en vanlig papptallrik ser ut att vilja hoppa upp i målningen av egen kraft. Som glada grodyngel kastar sig färgklickarna i fantasin mot pappret, för att bada tillsammans, upplösas och bli till i ständigt nya konstellationer. Ljusgrönt, blått, svart, lila, turkost, rött, orange, gult, vitt… Handen, som doppar penslar och svamp i flytande akrylfärg och vatten, blir en del i leken och rörelsen. Handen litar på intuitionen och följer impulserna utan att fråga om lov, och utan att tänka på vad som blir ”bra” och ”dåligt”. När energin flödar är intuitivt måleri ett kroppsligt uttryck och ett samspel mellan medvetet och omedvetet. Handen målar, kroppen upplever, handen fortsätter, kroppen styr, handen målar och kroppen följer och lyssnar och vet... och handen är kroppen och kroppen är handen. Är färgerna, är konstverket, är andningen och rummet. Vem är det som målar i mig?

Hon sätter sig på pinnstolen framför konstverket och lyssnar in budskapet. Känns i magen, så många känslor, finns det ord för alla här? Föreställer sig att målningen har eget liv och att den i kärlek till henne vill berätta något stort. Sätter pennan mot pappret och låter den röra sig och forma bokstäver. Lekande, läkande bokstäver som gör gammalt till nytt, inom henne och ute i världen är de friska och skapande.

Berättelsen är i gång, budskapet rinner från en strilande vattenpenna till fast form i trögare blyerts på blocket, så att du ser vad jag ser och vi kan bevittna tillsammans; så var det. Och kanske har berättelsen legat där och ruvat i längtan efter att visa sig. Nu har tiden sin egen klocka och varje ögonblick räknas, flätas in i pennans väg över pappret. Skrivandet är andningen, är rörelsen, är helandet och lyssnandet. Var kommer allt jag skriver ifrån? Vem är det som skriver och skapar för läkning i mig? Och i dig?

Hon som kommit för att måla läser tyst igenom och vill gärna läsa högt för mig i rummet. Jag sätter mig på pinnstolen intill med händerna i knäet och lyssnar. Färgerna har slutit fred i målningen och orden har gått bakom, länkat samman, knutit en rosett runt den. Så stort är det att lyssna till någons hjärta, inte med stetoskop utan med sitt eget hjärta som hörapparat, att gåvan i rummet räcker till båda.