Ditt namn: Lars Gustafsson
Bostadsort: Hysingsvik (Norrtälje)
Kurstyp: Skrivarkurs & skrivarretreat
Plats: Zanzibar År: 2025
Vad ville du få ut av skrivarkursen och skrivarretreaten på Zanzibar?
‒ Jag ville framför allt ta mig in i en rutin av skrivande och kreativitet, och samtidigt bygga självkänsla för min egen förmåga att producera texter som engagerar och berör.
Vilken hjälp har du fått av Skrivhälsan och vad har hjälpen betytt för dig?
‒ Anns varsamma ledning av skrivövningar och responssessioner har hjälpt mig till en starkare tro på mig själv och inspirerat mig till nya skrividéer och –skrivprojekt.
Vilket var det bästa med undervisningen och de ledarledda träffarna i cirkel?
‒ Det överlägset bästa var stunderna då vi satt i cirkel och läste upp egna texter som resten av kursdeltagarna sedan gav respons på enligt en väldigt fin modell. Det byggde en stark tillit och gemenskap inom gruppen som sedan följde oss och växte sig allt starkare under hela vistelsen.
Vad var den viktigaste lärdomen på skrivarkursen eller skrivarretreaten?
‒ Det jag verkligen tagit till mig från Skrivhälsans kurser är att det inte finns några ‘fel’ när det gäller skrivande. Att det är viktigt att våga testa allt: främmande genrer, nya tankar och formuleringar och att vara lyhörd för vad som verkar fungera bättre eller sämre.
Vad tog du med dig i fråga om nya kunskaper, självkänsla och inspiration till eventuella skrivprojekt?
‒ Dels att det alltid återstår det faktiska hårda arbetet (som garanterat är värt det), dels att jag har en hel del skrividéer som faktiskt känns hållbara och viktiga. Jag åkte till Zanzibar fylld av inspiration, men den växte med 200% under de underbara veckorna där!
Den röda tråden som Ann Westermark har är hälsofrämjande skrivande och hälsofrämjande kommunikation. Har du upplevt att skrivandet har varit hälsofrämjande för dig, och om ja; på vilket sätt?
‒ Jag har alltid känt att jag mår bättre när jag skriver. Jag blir piggare, gladare och öppnare som person. Den övertygelsen blev allt starkare under tiden på Zanzibar, och jag åkte hem med känslan av att vara en ny människa.
Har du hållit kontakt med någon kursdeltagare.
‒ Ja, de flesta av oss är vänner på Facebook, och vi är dessutom en liten grupp som snart påbörjar en studiecirkel där vi fortsätter att jobba tillsammans med egna texter som vi delar och ger respons på.
Text: Annika Jacobsson
Ta del av Lasse Gustafssons berättelse om vistelsen på Zanzibar 2025 med Skrivhälsan, vilken gjorde ett oerhört starkt intryck på honom. Publicerad i tidningen Skriva (digitalt). Trevlig läsning!
På skrivarkurs på Zanzibar
Av Lars Gustafsson
Åtta stolar i ring, vi tar plats, förväntansfulla. Hettan har mildrats en smula, och under takfläktarna på den öppna terrassen är känslan behaglig och förväntansfull. Spända sitter alla tysta och lyssnar på den som står i tur. Övningen är miljöbeskrivningar. Jag ratar det jag skrev under förmiddagen och väljer att istället läsa ett stycke ur en novell jag skrev för några år sedan. Läsaren innan har jag
knappt hört, nervös för att det snart är min tur.
Jag darrar på rösten i början. Jag, kanske den tystaste man kan tänka sig läser frivilligt högt en text jag skrivit. Det är galet!
”Jag rör mig från rum till rum och minns mitt liv. I tanken är jag i snickarrummet där jag har min näverask med täljkniven jag fick av morfar. Jag låter fingrarna glida över den och hör morfars lugna förmaningar, känner hans grova händer som varsamt leder min väg längs det hårda trästycket.”
Sju kvinnor sitter knäpptysta, lätt framåtlutade för att höra. Min röst som alltid aningen för tyst. Texten löper till slutet där den reserverade sonen överraskar genom att berätta hur hans lilla Isabelle virkat en docka till farfar.
“Hon ville göra en Karin och ge dig när jag berättat om mamma, hur du varit ensam sedan hon försvann. Hon tyckte att dockan hade blivit konstig och ful, men jag visade hur vi kunde fixa till den lite. Hon sade att den måste heta Karin Isabelle, och att farfar måste få ha den när han sover.”
”Jag vänjer mig mer och mer vid att jag är hemma ensam, i mitt huvud. Där vandrar jag runt i mitt hem och plockar med minnessakerna och ser, tänker och känner som om det hände idag. Alla minnen finns där. Och de som betyder något. Morfar. Karin. Ola.
När jag fått hjälp till sängs kan jag nu dessutom sticka handen under kudden och viska ’Gonatt Karin Isabelle’.”
Jag hör havet brusa dovt mot revet i bakgrunden, fläktens långsamma svischande, en lätt snyftning. Jag höjer blicken, möts av ett par fuktiga ögon, och så ännu ett. Någon skakar på huvudet och säger: ”Wow!”. ”Jag kan börja,” avbryter en annan.
Jag tar emot respons enligt Anns metod vi lärt oss och övar på: Tre Ess© för Sann, Specifik och Snäll. ”Snäll” kan bytas ut mot ”ha omsorg om” för den som ogillar ordet. Jag får beröm för mitt upplägg där den gamle mannen visar ett rikt inre liv trots att han förlorat många av sina kroppsliga förmågor och mest sitter ensam. Att jag målar upp något positivt i eländet. Skrivarvännerna har intrycket att jag vet vad jag talar om i relation till åldrandet. Någon upprörs av sonens kyla mot sin fina pappa. Jag tar emot, skakas om och lyfts. Samma reaktion jag sett hos andra när de genom responsen insett att deras texter bär, att det finns ett värde i det de skriver.
En kväll läser Ingrid en dikt om skitstövlar hon mött och blivit trampad av. Föreningen för skitstövlar och ovanligt stora egon. Jag lyssnar intensivt, väl medveten om att jag som enda man i sällskapet är lite av en representant för just skitstövelföreningen. Jag nämner det som en bisats i min respons, invävt i detaljer kring Ingrids starka ordval som jag uppskattat och känt effekten av. Ingrid ler varmt, skrattar och säger att jag inte platsar i den förening hon pratar om.
En tidigare kväll har jag berättat om skrividén om hur begreppet att vara en stolt svensk och hur landet Sverige som land har förändrats. Från en tid då vi brukade kunna vara stolta över Sveriges röst i världen till hur ”stolt svensk” nu verkar stå för främlingshat och egoism. Just denna kväll berättar jag att det enda jag fått skrivet under dagen var ett mejl till Jan Eliasson, där jag frågar om han skulle vilja bli intervjuad kring ämnet. Övriga deltagares reaktion får mig att bortse från den magra produktionen och känna stolthet över att besitta modet som krävs för ett sånt steg.
Samma kväll skakas vi om rejält av Alexandras text om ett par kvinnor, en som just upplevt en stark panikattack, den andra mitt uppe i de sista förberedelserna för att avsluta sitt liv. Många ger uttryck för hur drabbande och insiktsfulla hennes beskrivningar är. Jag är mest andlös och får inte fram många vettiga ord.
På strandbaren under kvällen kommer jag i samtal in på skamkänslan över att i vardagen klaga över småsaker när det finns så mycket riktiga problem i samhället. På att vi alla är en smula obekväma med att bli uppassade av personalen på det lilla stiftelsehotell vi bor på, samtidigt som fattigdomen i byn är svår. Men vi känner också stolthet över att vår närvaro gör skillnad, inte minst för byskolan som stiftelsen driver med intäkterna från verksamheten. En skola som ger de allra fattigaste barnen en chans till ett bättre liv.
Även Kristinas feelgood-text från kvällen dyker upp i samtalet. Jag hävdar att den räddade kvällen från total misär efter alla inslag av tortyr, suicid och stöveltramp.
På morgonen går vi i tystnad längs de kritvita stränderna med ett givet ämne att reflektera kring. Teman som sol, vågor och stränder. Dagen då temat är öar dyker en dikt upp i skrivboken när vi sitter och skriver efter frukost. Vid läsrundan ställs jag inför valet att läsa min dikt eller avstå. Den trygga miljön och avsikten att utmana mig själv får avgöra, hur obekväm jag än är med min egen poesi. Så jag läser:
En kväll får jag en komplimang som golvar mig. Inte om det jag skriver, utan om mig som person. På flyget hem känner jag mig förändrad i grunden. Tystnaden ligger bakom mig.
