”Famnen – som utgångspunkt”
Jag sitter återigen med pennan i handen, skriver några rader. Drar uppgivet även denna sida ur kollegieblocket, uppifrån och ner river jag, så här ska det inte stå, varför gör jag så här? Det låter när jag drar och jag försöker parera så att resterna i vänsterkanten inte fastnar i spiralbindningen. Skulle de hänga sig kvar i ståltråden pillar jag bort dem så att det blir rent och nytt i blocket igen, ännu ett försök väntar, kanske är det nu det ska ske. Timmarna går och pappersbollarna trängs snart vid mina fötter, i takt med att blocket blir allt tunnare. Jag kan inte skriva, jag är ingen författare, jag är ingenting annat heller för den delen, känner jag. Ryggen bränner vid höger skulderblad och jag måste äta.
Det här är en del av min historia, kanske känner du igen dig i prestationskraven, skrivkrampen och tankarna som kan följa dem. Förväntningarna är höga och allt är förberett, men när pennan (eller tangenterna) når pappret (eller skärmen) händer det. Bokstäverna är tunga och klumpiga. Sätter sig på tvären som murar för tankarna, vägrar att samarbeta. Vi gasar och bromsar på en och samma gång, mer och mer kritiska till skrivförsöken och oss själva. Ilskan över bokstäverna infinner sig; svårhanterliga ordmöbler som ska dras och flyttas fram och tillbaka, timme efter timme, till vilken nytta? Nu har vi återigen slösat bort en halv dag, och allt som blivit uträttat är att vi lyckats tappa bort oss själva – och berättelsen vi innerst inne så gärna vill skriva.
Känner du igen det här vet du också vad som menas med ett motsatt förhållningssätt; en god famn som är kärleksfullt tillåtande, tålmodig och hållande – i alla lägen, oberoende av vad vi presterar eller inte. För mig är den goda famnen en nödvändig bas, allra helst i självbiografiskt och terapeutiskt skrivande. Jag får skapa den på egen hand, åt mig själv, i mitt inre. En frizon utan annat facit än att just det jag skriver är rätt och riktigt, hur det än ser ut. Jag är rätt och jag gör rätt, hur och vad jag än gör. Fri att leka, undersöka, skapa och uttrycka mig på mitt eget sätt, för min egen skull.
I den skrivterapeutiska metoden Skrivhjärtat, som jag utbildat i sedan 2008, heter det första steget Famnen. Det innebär att du startar det terapeutiska skrivandet med att ge ett löfte om att erbjuda dig själv en god famn; i skrivandet och i livet. Du tar med dig själv som din egen bästa vän på den inre resan, tillsammans är ni nämligen – du och den djupare delen av dig – oslagbara. Är du arg och besviken på dig själv eller det du skriver och skapar, kommer de hårda och kritiska orden fram i din inre röst, som ett hackande och petande och ibland som elakheter. Då gäller det att vara uppmärksam och be om den goda famnen som utgångspunkt igen. I arbetet med Skrivhjärtat handlar Famnen om att lyssna inåt med goda öron, känna efter vilken takt som är bäst för dig just nu, vara lyhörd för behov och inre försvar som ska respekteras och att med varm hand leda dig själv vidare i processen. Det är som att vara liten och vila i en trygg och god famn, men du är vuxen och skapar famnen inom dig på egen hand.
Famnen i Skrivhjärtat har inte kommit till av en slump. När jag för mer än tjugo år sedan skrev och arbetade mig igenom en livskris, hade jag ingen god famn att vila i inom mig. Rösten som talade till mig från mitt inre var kall och hård, kärlekslös och krävande. Det som kunde varit kramar blev till avstånd och kyla, det som kunde varit uppmuntran blev till hån och förtryck. Jag fick inte vara dålig och inte göra fel. Nu i efterhand vet jag att den djupare delen inom mig ville kärlek, men förmådde inte skapa det. Den trodde – och jag trodde – att man inte kan älska sig själv för den man är, med fel och brister. På den tiden hade jag ingen distans, kände inte till något annat förhållningssätt, såg inte vad som var fel i den inre kommunikationen. När vi inte ser kan vi inte heller åtgärda.
Jag hade varit hjälpt av att någon visat mig hur jag slog på mig själv i min kamp att bli en ”bättre” människa. Tänk om någon sagt: ”Du ska inte bli bättre. Du ska bli mer av den du innerst är. Lär känna dig själv, i både mörker och ljus, så finner du nycklarna hem. Och glöm inte att det bara är med hjälp av en god och trygg famn som du kan hitta vägen.”
När jag tänker på det, nu i efterhand, vet jag att det fanns människor som sa dessa kloka saker till mig, och som visade mig den goda famnen. Även när jag inte lyssnade och inte förstod. Kanske visste ni insiktsfulla att en dag, långt fram i tiden, ska tioöringen trilla ned även här.