Från mörker till ljus
– i terapeutiskt skrivande

Ibland är vi rädda för mörkret, bländade av det som vi bestämt är ljust och gott och livsbejakande. Även när vi sitter med papper och penna i handen, eller är det kanske en laptop vi har i knäet, redo att berätta som vi minns att det var. Vet vi då att det är tack vare natten som vi får uppleva dagen, tack vare mörkret som vi får uppleva ljus? Var skulle fröet växa och bli till planta om inte i den mörka fuktiga jorden. Var skulle nattens drömmar ha sin upprinnelse om inte i det omedvetna. Var skulle ett barn så mirakulöst bli till om inte i livmodern, skyddad från insyn utifrån. Och var skulle skrivandet och skapandet ske om det inte fanns mörker att dyka i.

Det händer att vi blir så rädda för mörkret att vi önskar att det inte fanns. Då gör vi vad vi kan för att förneka dess existens. Ju mer mörkret knackar på för att bli erkänt, desto högre och tätare byggs murarna för att hålla det borta. Och vad som händer med något som avspjälkas från sitt sammanhang vet vi; det blir till en motkraft som kräver att få återgå till sitt ursprung, om det så ska ske med våld. Det vill införlivas och flöda i naturens strävan efter balans. Som en jordens in- och utandning av universums urkrafter kan det inte stoppas. I symbolen för yin och yang i flödande svart och vitt, illustreras hur allting bär sin motsats inom sig. Natten och det svarta i dagen, och dagen och det vita i natten, åter det vita i det svarta, åter det svarta i det vita, i ett oändligt rörelsemönster. ”Var inte rädd för mörkret ty ljuset vilar där. Vi ser ju inga stjärnor där intet mörker är”, skriver Erik Blomberg i diktsamlingen Jorden från 1920. Var inte rädd för mörkret ty skaparkraften vilar där, skulle man kanske kunna tillägga. Det goda mörkret, det skapande mörkret, förvandlar mörker till ljus, medvetenhet och klarhet.

I går fick jag veta att ordet guru som är sanskrit betyder från mörker till ljus, eller den som skingrar mörkret. Det var ny och viktig information för mig som innebär att några saker faller på plats. Vi firade Midsommar på Öland med vänners vänner och kom att tala om mörkrets roll i skrivande och skapande, och i livet i stort. Om modet att skriva, skapa och verka i kontakt med det mörka och fördolda, i syfte att bringa ordning och ljus i världen. Det stod klart att ljuset är så mycket enklare, klarare och varmare, så mycket närmare för oss att tycka om. Men endast ljus, med en tvingande avspjälkning av mörkret, leder mina tankar bortom kärleken, till något elitistiskt och perfektionistiskt, hårt och villkorat. Detta intellektets hårda ljus kan skrämma mig, såsom ”ljuset” i nazismens Tyskland. Såsom ”ljuset” i det som är moraliskt ”rätt” och ”riktigt”, med mörkret och det fördolda som en ständigt hotande motkraft. Mörker som omvandlats till ljus tycks däremot fortsatt bära mörkret inom sig, jag tänker mig det som skimrande pärlor. Och när vi möts av detta kärleksljus kan vi vila i det naturligt, så som vi tidigare vilat i mörkret, för det goda mörkrets kvalitet tycks finnas bevarat i ljuset. Så tänker jag.

När det gäller poesins förhållande till mörkret är poesin i min värld ofta nära det ursprungliga, knappa, kroppsliga, mörka och omedvetna. Till skillnad från prosans mer reflekterande berättande. I den poesi jag tycker om och känner dragning till lyssnar jag till formen, rytmen och musikaliteten, i syfte att försöka bringa ordning och klarhet i min egen lilla värld. Inte i huvudet alltid, utan i kroppen och hjärtat där hela jag kan vara ett lyssnande öra. Så tar jag in orden som musik, har jag tur säger hjärtat att det förstår och att ”huvudet” för en gång skull inte tillåts komma emellan. Jag suger på en karamell vars härliga smak inte kan beskrivas och förklaras – och inte heller tar slut i kontakt med tungan och gomen, hur mycket jag än suger på den. Så var det för min del med Herman Hesses Siddharta för mer än tjugo år sedan och så är det med samma bok i dag. Jag är säker på att du har egna exempel på böcker som aldrig tar slut för dig.

Om kroppens celler kan läsa och lyssna så tror jag att de gör just det i de texter som talar till oss på djupet, andras såväl som de vi skriver själva. Här skingras, tänker jag, mörkret inom oss på cellnivå.

©Ann Westermark 2011