Solförmörkelse, av Inge Sehlin

Solförmörkelse är en genreöverskridande roman, något av en mix mellan spänning och relations/familjedrama. En känslosam berättelse om trauman, skuld och försoning. Det är en historia om en familj i kris och minnen som aldrig bearbetats. Boken är både ett drama där Anna och hennes liv tar en dramatisk vändning när pappan blir sjuk efter att Anna försökt gå vidare från sin svåra uppväxt. Men det finns också ett mysterium som nystas upp allteftersom, vilket ger berättelsen en ökad nerv och närvaro.

Huvudpersonen Anna har som mycket ung lämnat sin dysfunktionella familj bakom sig, men skuggorna från det förflutna förföljer henne. När hennes far drabbas av en allvarlig sjukdom tvingas hon konfrontera vad som hänt i ungdomen och ställs inför ett hjärtskärande beslut.

Samtidigt börjar en händelse involverande Annas yngre bror att dra till sig socialtjänstens uppmärksamhet. Socialsekreteraren anar något mörkt som döljer sig under ytan och gräver djupare, vilket leder till att hans och Annas öden korsas på ett dramatiskt sätt.

Med varje vändning dras Anna allt djupare in i det förflutna där sanningen och lojaliteten sätts på prov. Kommer hon att kunna fatta sitt beslut och hitta en väg ut ur mörkret?

Vad har boken betytt för dig?

Först av allt: Att jag kom i mål är stort. Jag har inte Gunde Swans tjocka pannben, har nog ofta valt den enklaste vägen förr, eller åtminstone det som medfört minst arbete. Sedan skall man aldrig underskatta att bli sedd, att känna att man duger, helt enkelt bekräftelse.

Hur kom det sig att du började skriva?

”Jag har alltid varit en skrivande person.” Med den klyschan karakteriserar sig ofta debutanter när frågan dyker upp. I mitt fall stämmer det i viss mån beroende på hur man definierar skrivande. Jag började skriva på allvar för knappt trettio år sedan, i samband med att jag anmälde mig till en kvällskurs i skrivande. Det blev nog fem-sex terminer och var inspirerande, inte minst att ge och få respons. Då började tanken gro att det skulle bli något utgivet nån gång. Det resulterade i ett par påbörjade manus, men mer än så blev det aldrig.

För ca tjugo år sedan påbörjade jag det som så småningom blev romanen Solförmörkelse. Den blev väl halvfärdig men hamnade sedan i byrålådan. Men själva huvudfrågan i romanen, det etiska dilemmat, fanns kvar i bakhuvudet hela tiden och när pandemin slog till plockade jag fram det igen.

Hur lång tid tog den att skriva?

Om man bortser från tiden manuset låg i byrålådan så var det nog omkring två år.

Vilka skrivarkurser har du gått?

Kvällskurser för studieförbund på nittiotalet, Skrivhälsans kurs på Zanzibar 2023 samt Nordiska Folkhögskolans skrivarlinje 2022–2023 samt en webbaserad kurs.

Vilken hjälp har du fått av Skrivhälsan och vad har hjälpen betytt för dig och boken?

Konkret när det gäller ”Solförmörkelse” inget alls. Manuset var klart och antaget när jag åkte ned till Zanzibar. Men jag höll på med ett nytt manus och delar av det använde jag under övningar. Kursen där födde i första hand inspiration, något som var lite på upphällningen då. För att inte tala om den otroliga gemenskap jag upplevde. Väl hemma igen brukade jag kalla den tiden ett inverterat Robinson äventyr. Man röstade inte ut deltagarna, man tog i stället hand om varandra.

Varifrån hämtar du inspiration till skrivandet?

Ja, den som visste det! Det är nog det som händer runt omkring mig, och då ofta saker som dyker upp långt senare.

Vad var det roligaste och svåraste under skrivprocessen?

Om vi tar det svåraste först: Att inte ge upp. Att skriva en roman var en Sisyfosvandring då jag med jämna mellanrum tänkte att det här kommer aldrig bli klart, och om det till äventyrs blir det, så blir det aldrig bra. Dessutom är jag en person som skriver organiskt. Det innebär tyvärr att det till slut blir många bitar som är svåra att få in på rätt sätt i handlingen. (Eller vad som skall strykas) Men när man ser att puzzelbitarna faller på plats! Det är lycka. Sedan har jag ju haft både betalda lektörer och testläsare involverade och då man får tumme upp från dem, då blir bekräftelsebehovet stillat.

Vilken var den viktigaste lärdomen?

Två saker vill jag nämna. Det ena är att när ett råmanus är klart och du tror att det är bara TV-soffan kvar, så är du bara halvvägs. Redigeringen återstår! Och den kan vara ack så trälig. Men viktig. Det andra är att låta andra personer läsa och ge synpunkter. Då inser du att allt inte uppfattas som du trott.

Kommer det fler böcker?

Kanske. Jag är väl halvvägs in ett nytt romanmanus.

Bästa tipset till den som vill skriva och ge ut en egen bok?

Förutom att inse att det tar längre, mycket längre tid än vad man kan tro, gå en utbildning tex Skrivhälsans kurser. En andra sak är att låt andra läsa när du tror det närmar sig slutet. Andras synpunkter är guld värda. Och, ge inte upp! Försök att vara någorlunda disciplinerad.

Var kan man köpa boken?

Boken kommer att släppas 29 september, men kan förbokas redan nu på förlaget (Lava) samt de större internetbokhandlarna.

Text: Annika Jacobsson