Skrivterapi och skrivhälsa.

”Varje gång jag skriver min berättelse förändras den”

Jag kan tycka mig ha min berättelse klar för mig. ”Jag vet vad som hände, jag behöver bara skriva ned det.”

Men när jag väl sätter mig och skriver, inifrån mitt eget inre djup och så öppet och ärligt jag kan, sker något med berättelsen. Till varje minnesbild, tanke och känsla ansluter sig nya minnesbilder, tankar och känslor, nästan magnetiskt vill de fylla ut mellanrummen. De kommer nu, i stunden utan att jag kan styra över dem, och i skapandets ögonblick är det som om det förflutna, framtiden och nuet vävs samman. Om jag var sju år när familjen tvingades sälja min boxervalp är jag inte sju år när jag idag minns tillbaka på hur det var; jag är vuxen och minns barnets känslovärld inom mig. Som barn visste jag ingenting om framtiden och vad som skulle ske, idag har jag en ny hund, den tredje i raden efter den som vi fick sälja, vilken jag samtidigt kan stryka över pälsen och hålla om så länge jag vill. Jag kan återgå till och återskapa mina minnen, men jag är fysiskt ”här” och inte ”där”. När jag gråter över min förlust är det sjuåringens gråt omfamnad av mig och upplöst i min egen gråt, så att tårarna är mina egna även om sorgen ursprungligen härrör från ett barn.

Också som vuxen förändras min berättelse när jag skriver eller berättar öppet och ärligt, för jag kan inte hindra livets puls i mig. Jag tror kanske att jag går i cirklar när jag i själva verket är i en spiral; samma tema och samma situationer, tillbaka igen och samtidigt ständigt till nya platser jag aldrig tidigare utgått ifrån.

Det finns undantag, som i de fall när det som hände var så smärtsamt och hotfullt att det var outhärdligt för den drabbade att genomleva. Då klarar man inte att tänka tillbaka på sin berättelse och låta psyket omforma den. Livets puls håller andan i minnena. Först finns det inga minnen alls, sedan kan de komma farandes som vassa skärvor eller udda skrämmande pusselbitar. Jag säger därför att man ska vara rädd om sig och aldrig med tvång pressa fram sina minnen. Lekfullt varsamt skapande är en bättre väg för den som vill nå fram till sig själv. Låt det som vill komma ut få flöda fritt, och det som vill mogna få mogna. När dörren är stängd är den stängd. Jag har stor respekt för krafterna i vårt omedvetna och tror på en mjuk väg igenom livets svårigheter. Om man väntar in det rätta tillfället öppnar sig porten när det är dags. Och om det inte sker kan man behöva professionell hjälp. Jag tänker hoppfullt att om man en gång har överlevt situationen i verkliga livet har man någonstans inom sig även beredskap att ta sig igenom minnena.

Att skriva hjälper oss att ta in och bearbeta upplevelserna på olika plan i vårt inre. Skrivandet, liksom målandet och övriga konstnärliga uttryck, är läkande när jag skapar på mitt eget sätt och för min egen skull, i kärlek till mig själv. Om det går för fort, och jag har svårt att sakta farten, kan jag göra något så ”basic” som att sätta mig en stund vid en stilla porlande bäck i naturen eller tänka mig en sådan i mitt inre. Jag andas in rytmen, blir en del av flödet. Bäcken vet att vänta och samtidigt vara i rörelse. Jag kan lära mig av den.

När jag skriver i terapeutiskt syfte kan det innebära så mycket. Jag kan vilja ”skriva av mig” för att bli av med något som är obehagligt eller tungt att bära. En väg är då att bara skriva, så långt och länge jag har energi och ork, låta känslor, tankar och inre bilder flöda fritt. När jag är färdig kan jag välja att läsa det jag skrivit och reflektera över det, eller att riva sönder papperna utan att läsa en rad; huvudsaken kan vara att det svåra har ”kommit ut”. Processen kan ske med eller utan inflytande av starka känslor. Är man uppriven och i stark affekt när man skriver eller målar kan det vara som att ”spy upp” det som man vill bli av med, ut på pappret.

Om jag vill ha mer distans kan jag skriva i ”tredje person”, som om det är en ”hon” eller ”han” utanför mig själv som det handlar om. När jag skriver får jag då ett utifrånperspektiv som jag normalt inte har när jag berättar min egen historia. Istället för att jag skriver om hur jag blev lämnad eller fann den stora kärleken, skriver jag om hur någon annan lämnas eller hittar sin livskamrat. Berättelsen är fortfarande min, men jag får möjlighet att se den och omskapa den ur ett nytt perspektiv. Sanningen har en inbyggd frigörande kraft, men kan också vara tuff att möta. Om det känns bra kan man välja att utgå från en verklig händelse i livet och låta fantasin få komma in – och ändra händelseförloppet. Det handlar då om att tillåta det kreativa flödet, våga impulserna till fiktiva inslag. Friheten i berättandet, och friheten för huvudpersonen att få ändra sin uppgjorda plan, kan vara stärkande och läkande. I fantasin är allting möjligt. Mitt mod att låta handlingen ta nya outforskade vägar är den enda begränsningen.

Terapeutiskt skrivande kan även innebära att jag mer strukturerat vill lägga ut någonting av mitt inre på pappret, för att få chans att få syn på det utifrån. Vi ser inte oss själva om vi inte har speglar att kika i, och den skrivna texten kan vara en sådan spegel. Ju mer spontan jag vågar vara i skrivandet, desto mer information får jag. Om något har inträffat och jag inte förstår vad som hände och varför jag reagerade som jag gjorde, kan jag sätta upp några rubriker för mig själv att skriva till. Då skriver jag spontant om vad jag kände då och känner nu, vad jag upplevde då och upplever nu, vad jag associerar till och vilka frågor och funderingar som kommer till mig i skrivandet. Jag kan också fråga mig vad någon som brukar ha kloka synpunkter, skulle ha sagt i frågan.

Jag kan även sluta ögonen och be att få kontakt med den visare delen djupt inom mig. Jag kan be att min visdom ska komma ut på pappret i ett intuitivt spontanskrivande, i vilket jag försöker koppla bort huvudet och det rationella tänkandet. Det intuitiva skrivandet har sin källa i en visdom som vi normalt inte får tillgång till utan ”mellanhand”. Både skrivandet och målandet är effektiva mellanhänder, liksom all skapande verksamhet i vilken jag kan möta, umgås med och beröras av det som skapats. En av vinsterna med att skriva intuitivt är att vi skriver från en del inom oss som skapar i stunden, vilket möjliggör för en annan del av oss att ta del av det skrivna och reagera på det som om det till stora delar är ny och okänd information. ”Var i all världen fick jag detta ifrån?” kan vi ibland fråga oss, som om vi inte varit medvetna om vad vi haft för tankar när orden formades på pappret. Eller: ”Vem har skrivit det här, är det verkligen jag?”. En härlig känsla att få överraska sig själv, eller hur.

Vi blir varse den inre kommunikationen och vår egen storhet. Med en utvecklad inre kommunikation har vi en egen bästa vän i vårt inre, som aldrig tröttnar och överger. När vi har skrivit den intuitiva texten är det möjligt att läsa den förutsättningslöst och med nya kärleksfulla ögon. Vad står det här, vad kan det betyda och bottna i? Hur kan jag tolka den text jag nu läser på bästa sätt, för att förstå personen som har skrivit den; mig själv?

30 november, 2010|

Få information om kommande skrivarkurser

Skriv upp dig för Skrivhälsans nyhetsbrev!
Skriv upp mig!
Skulle du ångra dig kan du avregistrera dig när som helst.